Ett liv

I fredags var vi och tog avsked av farmor. Hennes namn på en skylt precis innanför dörren. Hennes kropp i kistan. Tänkte många gånger att jag skulle åka och hälsa på. Bara jag, utan barnen, för att få tid att prata. Tänkte också att jag gärna ville träffa henne en sista gång nu när jag hörde att hon hade slutat äta, när hon hade bestämt sig för att det räckte nu. Det här med att leva. Men jag hann inte. Begravningen var fin. Stilla och med tid för eftertanke. Så där i närheten av döden, det allra sista. I närhet med familj och släkt.