Läste den här artikeln idag (via bloggen Amningshysteri) om anknytning och blev bara mer övertygad om att jag inte vill att hon ska gå i förskola. Alls. Inte än på ett tag i alla fall.
2013-04-17
Att vänta med förskolan
Varje gång jag lämnar Nour på förskolan så känns det fel. Hon börjar protestera redan hemma, blir ledsen när vi kommer dit och sedan när jag ska gå. Ledsnaden går över snabbt och hon har säkert roligt och lär sig en massa och får nya vänner men jag är ändå övertygad om att hon har det bättre hemma med sin mamma och pappa. Just nu verkar hon ha ett särskilt stort behov av oss och det känns bara onödigt grymt att lämna henne, särskilt när vi faktiskt inte måste. Visst är det skönt för mig att få någon timme för mig själv (hon går bara femton timmar i veckan, som mest) men det är ju inte det viktigaste i sammanhanget.
Läste den här artikeln idag (via bloggen Amningshysteri) om anknytning och blev bara mer övertygad om att jag inte vill att hon ska gå i förskola. Alls. Inte än på ett tag i alla fall.
Läste den här artikeln idag (via bloggen Amningshysteri) om anknytning och blev bara mer övertygad om att jag inte vill att hon ska gå i förskola. Alls. Inte än på ett tag i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Den där artikeln stämmer säkert på många ställen. Jag måste bara säga att hos oss är det inte så. Nu har vi fördelen att vi har inte en jättegrupp med barn. Vi har bara två avdelningar på förskolan. Vi är sex (för tillfället sju) personal på högst 30 (29?) barn, det är inte ofta vi har full barngrupp... (17 respektive 12-13 barn per avdelning.) Just i vår barngrupp har vi inte så hög ljudnivå. Barnen är oftast snälla med varandra, vi har inte så många konflikter, de större är faktiskt ganska bra på att lösa dem själva dessutom. Men ja, den enda manliga förebilden de har är kocken. Och många av barnen har långa dagar, även om våra föräldrar är jättebra på att pussla och gå ner i arbetstid bara för att kunna vara med sina barn istället för att ha dem på förskolan.
Du får självklart känna så som du känner, jag är på din sida. Du ska känna att du kan lämna Nour. Jag var bara tvungen att försvara förskolan lite. Jag avundas inte er föräldrar när ni lämnar era barn och de gråter. Det måste kännas i hjärtat, ni ser ju inte det vi ser dvs att de oftast är glada igen efter bara kanske högst en halv minut. Ibland ännu kortare.
Så nu har jag fått försvara förskolan lite. Och som sagt var, jag är på din sida.
Ja, det finns egentligen inte så mycket att klaga på Nour förskola heller. De andra barnen är snälla och omtänksamma och pedagogerna bra. Jag har också hört Nour sluta gråta i samma stund jag försvinner runt hörnet men jag har också sett andra barn gråta i flera dagar i sträck och bara vill gå hem. Nu har ju jag förmånen att kunna välja och vi har råd att låta henne vara hemma ett tag till. Det som jag tycker är viktigast i artikeln är det där med trygg anknytning och att barn upp till tre års ålder i första hand behöver en förälder/anknytningsperson som hjälper till att sortera alla intryck och känslor och som inte försvinner.
Som man ser tydligt på bilden är ända anledning att Nour inte ska på förskola hennes arbetsuppgifter i köket ;)
Haha, helt rätt. Ingen tid att gå och leka när man har en disk att ta hand om :)
Skicka en kommentar