Midsommarafton 2011 - en förlossningsberättelse

För snart två år sedan föddes Nour. Jag har länge tänkt att jag ska skriva ner min förlossningsberättelse men aldrig riktigt kommit mig för. Men, bättre sent än aldrig. Det är roligt att ha det nedskrivet och lättare att minnas sedan. Förmodligen har jag också ett behov av att gå igenom och bearbeta förra förlossningen för att vara bättre beredd på nästa.

Onsdag:
Sommar i slutet av juni och grannen Lotta kommer förbi och håller mig sällskap ute på gården. Fötterna har svällt upp så jag knappt kan få på mig skorna. Det är nu jag känner den första värken.

Torsdag:
Johannes arbetar sin sista dag på AQ och vi överväger om han måste stanna hemma men värkarna är fortfarande blygsamma och sporadiska så han åker iväg. Själv masar jag mig iväg till MVC för en sista kontroll. Barnmorskan tror att det är på gång och önskar mig lycka till.

På eftermiddagen och kvällen blir värkarna alltmer intensiva och regelbundna. Jag lutar mig mot köksbordet medan värkarna kommer. Försöker äta lite utan att få i mig särskilt mycket. Någon timme vilar vi på sängen. Sover några minuter i stöten. Johannes masserar min rygg och katten smyger omkring och undrar varför jag beter mig så konstigt.

Under natten ringer vi två, tre gånger till förlossningen. De säger åt mig att ta två alvedon och avvakta. Till sist vill jag ändå åka in. Jag har ont och oroar mig för att det ska bli värre och att jag inte ska klara av att ta mig ner för trappan och in i taxin.

Fredag:
Strax efter klockan fem på morgonen ringer vi på dörrklockan till förlossningsavdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg. Vi får ett rum och en barnmorska undersöker mig. Till min stora besvikelse har jag bara öppnat mig en och en halv centimeter! Jag blir rädd att de ska skicka hem mig igen men vågar samtidigt inte säga att jag vill stanna.

Det är midsommarafton och lugnt på avdelningen. De frågar om jag vill avvakta och ta ett bad så länge. Jag tackar ja. Att bada känns skönt men jag är fortfarande orolig att jag inte ska få stanna och har därför svårt att slappna av.
Johannes försöker sova lite på en säng som står intill badkaret men jag väcker honom efter bara åtta minuter igen. Klarar inte av att vara ensam. Han accepterar snällt. Under hela förlossningen är han helt fantastisk. Hela tiden närvarande och beredd att prata eller vara tyst beroende på vad som passar för stunden, han masserar min rygg, håller min hand och ser till att jag får i mig att dricka.

Vår första barnmorska slutar sitt pass och en ny tar vid. Efter badet har jag öppnat mig lite mer och det bestäms att jag ska få stanna. Dagen går och för det mesta är vi ensamma på rummet. Då och då kommer någon in för att mäta barnets hjärtljud.

På eftermiddagen kliver ännu en ny barnmorska på sitt skift. Vår barnmorska. Hon är trevlig och tar sig tid för oss. Jag dricker blåbärssoppa och andas lustgas. Jag har ont och tänker att det är synd att vi inte kommer få några fler barn eftersom det här är något jag aldrig mer kan tänka mig att göra om.

Jag har hela tiden tänkt att jag inte ska använda mig av någon smärtlindring alls men när jag blir erbjuden ryggmärgsbedövning tvekar jag inte särskilt länge. "Jag har ju läst ditt förlossningsbrev, men jag ser också att du har väldigt ont och tror att du skulle behöva vila lite". En läkare kallas in från sitt midsommarkalas. Jag får sätta mig på sängkanten och sedan är det klart utan att jag känner något.

Äntligen får jag vila. Jag känner fortfarande av värkarna men de är mycket mildare. Efter alldeles för kort tid är det dags att börja arbeta igen. Ryggmärgsbedövningen tas bort och istället får jag värkstimulerande medel. 

Jag har nu öppnat mig helt och kroppen tar helt över och jag känner av de första krystningsvärkarna. Johannes håller mig i handen och hjälper till med andningen. Det drar ut på tiden. Barnmorskan tar hjälp av fler personal för att få hjälp att hålla isär mina ben eftersom jag envisas med att knipa ihop. Johannes håller i mina armar. En läkare kommer in för att ta blodprov från barnets huvud för att se hur det mår och om det finns tecken på syrebrist.

Ett tag tappar jag motivationen. Jag vill inte mer. Struntar fullständigt hur det går med allt. Barnmorskan hotar med sugklocka och "tro mig, det vill du inte vara med om." De frågar om jag vill känna barnets huvud som nu sticker fram en bit. Det vill jag inte men någon tar min hand och sätter dit den i alla fall.

Känslan av något varmt, kladdigt, hårigt och mjukt på en och samma gång. Den känslan. Det är först då som jag liksom inser att jag håller på att föda ett barn. På riktigt. Det är ju någon där.

Så föds hon fram - En flicka! - och jag får en varm liten kropp på mitt bröst och det är så bortanför alla ord. Anletsdragen. Munnen. Ögonen. Den röda ansträngda huden. Vårt barn.

Johannes klipper hennes navelsträng. De kollar hennes blodvärden, att allt är ok. Efter att att jag har krystat fram moderkakan trycker de på magen för att livmodern ska dra ihop sig igen. Sköterskan tar i med all sin kraft, väger med hela sin kroppstyngd. Inte bara en gång utan flera. Jag får lustgas igen och sedan ska jag sys ihop eftersom jag har spruckit en del. Men mest är jag bara nöjd och lycklig med vår lilla hos oss.

När allt är undanplockat och vår barnmorska har tackat för sig och gått hem så får vi fika. Mackor, en flagga och en kopp te. Sedan åker jag rullstol upp till BB.

Jag minns inte mycket av natten som kommer. Förmodligen sover vi några timmar, sitter på en stol och trycker på larmklockan för att få hjälp med amningen. På morgonen får vi frukost och jag tar en dusch. Ute är det klarblå himmel och så där lugnt och stilla som det kan vara på sommaren när de flesta åkt ut på landet. Johannes går en promenad hemåt för att titta till katten. På tillbakavägen plockar han blommor.  Vi stannar sedan ytterligare en natt på BB men sedan åker vi hem.