Morgontur till stranden

Jag har bråkat en del med Nour de senaste dagarna och hört henne härma mig med ilsket, gnälligt tonfall  "sluu-taa!" och "nu lägger du av!". Ett litet eko som både gör ont och ibland får mig att skratta. Jag har varit trött och ledsen över att inte klara av så mycket som jag skulle vilja klara av och det känner hon förstås av. Att jag inte är som jag brukar, att jag inte orkar vara den mamma jag skulle vilja vara. Därför känns det extra bra med sådana här dagar när vi båda vaknar glada, tar en långsam promenad ner till stranden och hittar en plats där solen inte är för stark, gräver i sanden, ser på när myrorna arbetar och när jag då och då får en kram, en lång och innerlig kram med klapp på ryggen. Bortanför allt med ljumma vindar som gör världen tyst och liksom understryker att det, just nu, bara är hon och jag.