Sammanhängande sömn

För inte så länge sedan bar vi ner spjälsängen i källaren. I snart två och ett halvt år har den mest stått och samlat damm eftersom vi alla har velat sova tillsammans. Det vill vi nog fortfarande men det är svårt att inte bli störd med en liten Joar som ibland vaknar till, så i natt har Nour sovit i egen säng, i eget rum, utan att vakna en enda gång. 

Morgontur till stranden

Jag har bråkat en del med Nour de senaste dagarna och hört henne härma mig med ilsket, gnälligt tonfall  "sluu-taa!" och "nu lägger du av!". Ett litet eko som både gör ont och ibland får mig att skratta. Jag har varit trött och ledsen över att inte klara av så mycket som jag skulle vilja klara av och det känner hon förstås av. Att jag inte är som jag brukar, att jag inte orkar vara den mamma jag skulle vilja vara. Därför känns det extra bra med sådana här dagar när vi båda vaknar glada, tar en långsam promenad ner till stranden och hittar en plats där solen inte är för stark, gräver i sanden, ser på när myrorna arbetar och när jag då och då får en kram, en lång och innerlig kram med klapp på ryggen. Bortanför allt med ljumma vindar som gör världen tyst och liksom understryker att det, just nu, bara är hon och jag. 

Samtal med en tvååring

En fantastisk känsla att kunna gå på café med sin dotter. Att sitta mitt emot varandra vid bordet och föra någon slags diskussion medan vi delar på en portion lasagne och dricker vatten med sugrör. Vi pratar om vad vi har gjort, vad vi ska göra och andra viktiga saker, som bajs - och glass.
- Simon äta dass.
- Det stämmer. Simon brukar äta glass.
- Freja äta dass.
- Freja också.
- E-nes mamma äta dass. Mommo äta dass. Tias äta dass. Emma äta dass. Alla.
En svepande rörelse med handen vid ordet "alla" och sedan ett prövande:
- Nä äta bajs.
- Nä bajs ska man inte äta.
- Usch.
- Ja usch.
- Pappa bajs.
- Ja pappa brukar också bajsa. Och mamma. Och mormor och morfar.
- Hund bajs. Alla.
- Alla.