Jag, jag, jag

Har ont om ord för tillfället. Jag väntar mest, vänder uppmärksamheten inåt. Letar efter tecken på att förlossningen ska börja, försöker föreställa mig hur det ska bli, planerar dagarna så att de ska bli så motståndslösa som möjligt. Det är å ena sidan en fantastisk känsla att vara gravid, att känna hur barnet rör sig och reagerar på sin omgivning, å andra sidan är det tungt att inte orka, att inte kunna använda kroppen så som jag är van och så som jag skulle vilja. En vecka kvar.  Eller tre. Eller bara en dag.

Väntan

Kontroll på mödravården igår. Vägning och mätning och provtagning. Allt är okej förutom bortdomnade händer och järnvärden som skulle kunna vara lite högre.Mindre än tre veckor kvar nu. Längtar.

Tisdag:

Sitter med benen upplagda på pallen framför mig för att svullnaden i vaderna ska lätta lite. Fem veckor kvar till beräknad förlossning. I hallen står några tomma kartonger som ska bäras ner i källaren. Än så länge har vi inte något vardagsrumsbord och vi har inte hittat nyckeln till klädskåpet vi tog med från Göteborg. Det är en hel del småfix kvar att göra men inget som brådskar. Jag trivs här, trivs med livet och att få dela det med de här båda typerna: