Jag, jag, jag

Har ont om ord för tillfället. Jag väntar mest, vänder uppmärksamheten inåt. Letar efter tecken på att förlossningen ska börja, försöker föreställa mig hur det ska bli, planerar dagarna så att de ska bli så motståndslösa som möjligt. Det är å ena sidan en fantastisk känsla att vara gravid, att känna hur barnet rör sig och reagerar på sin omgivning, å andra sidan är det tungt att inte orka, att inte kunna använda kroppen så som jag är van och så som jag skulle vilja. En vecka kvar.  Eller tre. Eller bara en dag.

Väntan

Kontroll på mödravården igår. Vägning och mätning och provtagning. Allt är okej förutom bortdomnade händer och järnvärden som skulle kunna vara lite högre.Mindre än tre veckor kvar nu. Längtar.

Vecka 30

Nu är jag gravid i vecka 30. Bebisen väger omkring 1500 g och är cirka 40 cm lång. Jag tycker om min mage och än så länge går det ganska bra så länge jag inte bär för mycket och får vila under dagen. Lillungen rör sig ganska mycket, jag blir lätt andfådd och är trött. Tio veckor kvar. Nour klappar också mycket på magen, pussar och pratar om bebisar.

Att ta sig tid att vänta

Den här graviditeten har varit så annorlunda om man jämför med hur det var med Nour. Det har mest varit något som jag ska ta mig igenom, klara av och orka med. På kvällarna försöker jag ägna några minuter även åt mitt andra barn, stryka med handen över magen och lyssna till sparkarna. Ännu en varm liten kropp att bära, älska och lära känna. Snart så. Längtar efter att få träffa den lilla, längtar efter den där allseende bebisblicken, förnöjsamhetsljuden och pyttehänderna som rör sig som om de fortfarande var omslutna av vatten.