Jag, jag, jag

Har ont om ord för tillfället. Jag väntar mest, vänder uppmärksamheten inåt. Letar efter tecken på att förlossningen ska börja, försöker föreställa mig hur det ska bli, planerar dagarna så att de ska bli så motståndslösa som möjligt. Det är å ena sidan en fantastisk känsla att vara gravid, att känna hur barnet rör sig och reagerar på sin omgivning, å andra sidan är det tungt att inte orka, att inte kunna använda kroppen så som jag är van och så som jag skulle vilja. En vecka kvar.  Eller tre. Eller bara en dag.