Spegel, spegel på väggen där...

Förr i tiden kunde jag knappt förmå mig att springa iväg till affären och köpa mjölk utan att behöva byta kläder och stå alldeles för länge framför spegeln. Jag hade svårt att känna att jag dög som jag var. Nu har jag blivit bättre på att strunta i sådant men kan ibland falla tillbaka i gamla tankebanor när folk runtomkring är snabba med att kommentera mina kläder eller på annat sätt göra mig uppmärksam på hur jag ser ut.
När det handlar om mina barn önskar jag att inte de heller ska behöva känna sig bedömda eller fundera på ifall det de har på sig är tillräckligt fint eller inte. Jag önskar att de ska känna att de gör folk glada bara genom att vara just de personer de är och inte på grund av en någon glittrig tröja eller nya skor. Eller gammalt avskavt nagellack, för den delen... även om det är ganska rart när ungen sitter bakåtvänt på spårvagnen, håller upp sina händer och tyst stirrar ut det unga paret bakom oss i väntan på att de ska uppmärksamma hennes naglar.