Vid sex- sjutiden brukar Nour somna. Framåt elva vaknar hon till och vill ha påfyllning. Då brukar jag passa på att lägga mig, jag också, (om jag inte redan somnat samtidigt som henne). På morgonen kan hon sedan vakna allt från klockan fyra till klockan sju, oftast ligger hon och ammar, somnar om, ammar och säger sedan: heee? Då är det dags att stiga upp.
Våra kvällsrutiner har fungerat bra. Jag tycker om att amma, tycker om att ha hennes små hälar ovanpå mina lår, känna armen som slappnar av och den lilla sucken när hon släpper taget och somnar. Underbart. Men ibland så kryper det i mig.
Senaste kvällarna har läggningen tagit många timmar. Hon somnar, jag går upp och då vaknar hon igen. Och gråter. Antar att det kommer vara så här i perioder. Det är mycket som händer för henne, världen blir allt större och med den kommer osäkerheten. På dagarna vill hon vara nära mest hela tiden och är inte alltid så där jätteförtjust när jag har ett ärende till något annat rum.
2 kommentarer:
Kanske separationsfasen har börjat? En del små liv är lite oroliga där mellan 7-9 månaders ålder, eller ännu längre.
Väldans söt är hon hursomhelst, lilla Nour, och inte så liten längre heller!
KRAM
Ja, funderade också på om det kunde vara något sådant. Igår låg vi kvar bredvid henne och då gick det bra att sova.
Kram kram!
Skicka en kommentar