Tidsinställda inlägg

Oftast när jag skriver inlägg till bloggen förprogrammerar jag dem så att de publiceras en annan dag, en annan tid. Ibland skriver jag om något som hände förra veckan och ibland har fotot ingenting med texten att göra. Bloggen är ju lite av en illusion och speglar inte alltid verkligheten. Tänkte att det kunde vara bra att påpeka.

Morgontur till stranden

Jag har bråkat en del med Nour de senaste dagarna och hört henne härma mig med ilsket, gnälligt tonfall  "sluu-taa!" och "nu lägger du av!". Ett litet eko som både gör ont och ibland får mig att skratta. Jag har varit trött och ledsen över att inte klara av så mycket som jag skulle vilja klara av och det känner hon förstås av. Att jag inte är som jag brukar, att jag inte orkar vara den mamma jag skulle vilja vara. Därför känns det extra bra med sådana här dagar när vi båda vaknar glada, tar en långsam promenad ner till stranden och hittar en plats där solen inte är för stark, gräver i sanden, ser på när myrorna arbetar och när jag då och då får en kram, en lång och innerlig kram med klapp på ryggen. Bortanför allt med ljumma vindar som gör världen tyst och liksom understryker att det, just nu, bara är hon och jag. 

Flytten

Vi har lyckas sprida ut oss ganska bra under det här året som vi har varit hemlösa och har saker på tre olika ställen. Johannes, Nina, Mattias och morfar har hjälpt till att bära kartonger och möbler två eftermiddagar i rad. Idag hämtar vi det sista och ska sova vår första natt i vår alldeles egna lägenhet. Känns bra.

Samtal med en tvååring

En fantastisk känsla att kunna gå på café med sin dotter. Att sitta mitt emot varandra vid bordet och föra någon slags diskussion medan vi delar på en portion lasagne och dricker vatten med sugrör. Vi pratar om vad vi har gjort, vad vi ska göra och andra viktiga saker, som bajs - och glass.
- Simon äta dass.
- Det stämmer. Simon brukar äta glass.
- Freja äta dass.
- Freja också.
- E-nes mamma äta dass. Mommo äta dass. Tias äta dass. Emma äta dass. Alla.
En svepande rörelse med handen vid ordet "alla" och sedan ett prövande:
- Nä äta bajs.
- Nä bajs ska man inte äta.
- Usch.
- Ja usch.
- Pappa bajs.
- Ja pappa brukar också bajsa. Och mamma. Och mormor och morfar.
- Hund bajs. Alla.
- Alla.

Vattengympa

Blankskurade golv, draperier in till omklädningsbåsen, strilande duschar och stereon som står på med inspelade hjärtljud. Näst sista gången på vattengympan. Stora, vackra magar kommer vaggande, vissa trötta, tärda, andra förväntansfulla och strålande. De lägger sina handdukar över ledstången och kliver ner i bassängen. I början tycker jag att det är lite jobbigt med all intimitet, inte van vid att röra andra, bli berörd, sedan tycker jag mest att det är fint, att ligga helt avslappnad i vattnet och låta sig föras fram av de andra, förställa sig sitt eget och alla andras barn som finns där också och bidar sin tid.

Bildmaraton från Göteborg - del 1





Bildmaraton från Göteborg - del 2





♥ Grattis Nour! ♥

Världens bästa unge fyller två år idag! Det är så fantastiskt att se dig växa upp och lära känna dig allt mer för varje dag som går. Är så glad över att just du finns i våra liv.

Att utmana ödet

Den femte augusti är det tänkt att jag ska föda barn. Nu har jag anmält mig till Konst i det gröna som går av stapeln den 3-4 augusti. I och med det borde jag ha försäkrat mig om att graviditeten inte går över tiden. Hade önskat att jag skulle hinna måla färdigt en del påbörjade tavlor men med flytten och allt det andra kommer det nog inte hinnas med. I alla fall är det roligt att vara med. En erfarenhet rikare. 

Leksaker

Med oss i resväskan till Göteborg hade vi inte många leksaker till Nour. Några böcker att läsa som godnattsaga, Tigern, Dockan, en burk med kritor och ett block. Det räckte fint och jag tyckte att det var skönt att bli påmind om att hon faktiskt inte behöver särskilt mycket för att kunna roa sig. Ganska snabbt hittade hon en liten skruvmejsel att skruva med, två armband, en pilatesboll. Ofta får jag impulser att köpa både det ena och det andra men egentligen tycker hon bäst om att leka med de vanliga vardagssakerna som morfars muggunderlägg och mormors tomma kaffeburkar med lösa dörrknoppar i.

Kolla bä-bä

Vi firade midsommar ute på Hägnan. Tittade på fåren, de skäggiga getterna och sjöng med i Små grodorna. Åt pastasallad i gräset, träffade bland annat Nina och O-hanna, Johannes arbetskollega och hans barn.

Torsdag: Avslutande köp

Under lätt regn tog vi en promenad till mäklaren för att skriva under det sista och föra över betalningen för lägenheten. På måndag flyttar de nuvarande ägarna ut och vi flyttar in! Hurrey!

Midsommarafton 2011 - en förlossningsberättelse

För snart två år sedan föddes Nour. Jag har länge tänkt att jag ska skriva ner min förlossningsberättelse men aldrig riktigt kommit mig för. Men, bättre sent än aldrig. Det är roligt att ha det nedskrivet och lättare att minnas sedan. Förmodligen har jag också ett behov av att gå igenom och bearbeta förra förlossningen för att vara bättre beredd på nästa.

Onsdag:
Sommar i slutet av juni och grannen Lotta kommer förbi och håller mig sällskap ute på gården. Fötterna har svällt upp så jag knappt kan få på mig skorna. Det är nu jag känner den första värken.

Torsdag:
Johannes arbetar sin sista dag på AQ och vi överväger om han måste stanna hemma men värkarna är fortfarande blygsamma och sporadiska så han åker iväg. Själv masar jag mig iväg till MVC för en sista kontroll. Barnmorskan tror att det är på gång och önskar mig lycka till.

På eftermiddagen och kvällen blir värkarna alltmer intensiva och regelbundna. Jag lutar mig mot köksbordet medan värkarna kommer. Försöker äta lite utan att få i mig särskilt mycket. Någon timme vilar vi på sängen. Sover några minuter i stöten. Johannes masserar min rygg och katten smyger omkring och undrar varför jag beter mig så konstigt.

Under natten ringer vi två, tre gånger till förlossningen. De säger åt mig att ta två alvedon och avvakta. Till sist vill jag ändå åka in. Jag har ont och oroar mig för att det ska bli värre och att jag inte ska klara av att ta mig ner för trappan och in i taxin.

Fredag:
Strax efter klockan fem på morgonen ringer vi på dörrklockan till förlossningsavdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg. Vi får ett rum och en barnmorska undersöker mig. Till min stora besvikelse har jag bara öppnat mig en och en halv centimeter! Jag blir rädd att de ska skicka hem mig igen men vågar samtidigt inte säga att jag vill stanna.

Det är midsommarafton och lugnt på avdelningen. De frågar om jag vill avvakta och ta ett bad så länge. Jag tackar ja. Att bada känns skönt men jag är fortfarande orolig att jag inte ska få stanna och har därför svårt att slappna av.
Johannes försöker sova lite på en säng som står intill badkaret men jag väcker honom efter bara åtta minuter igen. Klarar inte av att vara ensam. Han accepterar snällt. Under hela förlossningen är han helt fantastisk. Hela tiden närvarande och beredd att prata eller vara tyst beroende på vad som passar för stunden, han masserar min rygg, håller min hand och ser till att jag får i mig att dricka.

Vår första barnmorska slutar sitt pass och en ny tar vid. Efter badet har jag öppnat mig lite mer och det bestäms att jag ska få stanna. Dagen går och för det mesta är vi ensamma på rummet. Då och då kommer någon in för att mäta barnets hjärtljud.

På eftermiddagen kliver ännu en ny barnmorska på sitt skift. Vår barnmorska. Hon är trevlig och tar sig tid för oss. Jag dricker blåbärssoppa och andas lustgas. Jag har ont och tänker att det är synd att vi inte kommer få några fler barn eftersom det här är något jag aldrig mer kan tänka mig att göra om.

Jag har hela tiden tänkt att jag inte ska använda mig av någon smärtlindring alls men när jag blir erbjuden ryggmärgsbedövning tvekar jag inte särskilt länge. "Jag har ju läst ditt förlossningsbrev, men jag ser också att du har väldigt ont och tror att du skulle behöva vila lite". En läkare kallas in från sitt midsommarkalas. Jag får sätta mig på sängkanten och sedan är det klart utan att jag känner något.

Äntligen får jag vila. Jag känner fortfarande av värkarna men de är mycket mildare. Efter alldeles för kort tid är det dags att börja arbeta igen. Ryggmärgsbedövningen tas bort och istället får jag värkstimulerande medel. 

Jag har nu öppnat mig helt och kroppen tar helt över och jag känner av de första krystningsvärkarna. Johannes håller mig i handen och hjälper till med andningen. Det drar ut på tiden. Barnmorskan tar hjälp av fler personal för att få hjälp att hålla isär mina ben eftersom jag envisas med att knipa ihop. Johannes håller i mina armar. En läkare kommer in för att ta blodprov från barnets huvud för att se hur det mår och om det finns tecken på syrebrist.

Ett tag tappar jag motivationen. Jag vill inte mer. Struntar fullständigt hur det går med allt. Barnmorskan hotar med sugklocka och "tro mig, det vill du inte vara med om." De frågar om jag vill känna barnets huvud som nu sticker fram en bit. Det vill jag inte men någon tar min hand och sätter dit den i alla fall.

Känslan av något varmt, kladdigt, hårigt och mjukt på en och samma gång. Den känslan. Det är först då som jag liksom inser att jag håller på att föda ett barn. På riktigt. Det är ju någon där.

Så föds hon fram - En flicka! - och jag får en varm liten kropp på mitt bröst och det är så bortanför alla ord. Anletsdragen. Munnen. Ögonen. Den röda ansträngda huden. Vårt barn.

Johannes klipper hennes navelsträng. De kollar hennes blodvärden, att allt är ok. Efter att att jag har krystat fram moderkakan trycker de på magen för att livmodern ska dra ihop sig igen. Sköterskan tar i med all sin kraft, väger med hela sin kroppstyngd. Inte bara en gång utan flera. Jag får lustgas igen och sedan ska jag sys ihop eftersom jag har spruckit en del. Men mest är jag bara nöjd och lycklig med vår lilla hos oss.

När allt är undanplockat och vår barnmorska har tackat för sig och gått hem så får vi fika. Mackor, en flagga och en kopp te. Sedan åker jag rullstol upp till BB.

Jag minns inte mycket av natten som kommer. Förmodligen sover vi några timmar, sitter på en stol och trycker på larmklockan för att få hjälp med amningen. På morgonen får vi frukost och jag tar en dusch. Ute är det klarblå himmel och så där lugnt och stilla som det kan vara på sommaren när de flesta åkt ut på landet. Johannes går en promenad hemåt för att titta till katten. På tillbakavägen plockar han blommor.  Vi stannar sedan ytterligare en natt på BB men sedan åker vi hem.

Guldföräldrar

För snart ett år sedan kom vi till Luleå. Först för att "provbo" och sedan för att stanna. Mamma har sovit på en madrass på golvet och pappa har flyttat in i sitt eget gästrum. De har handlat och lagat mat, tvättat kläder, städat, sytt och fixat och lekt med Nour, ändrat sina egna rutiner och anpassat sig efter oss. Ovärderligt. Nu när jag är gravid får de dessutom ta ännu mer ansvar eftersom jag själv inte orkar lika mycket. Tack tack tack! 

Hemma igen

Semester fick de här dagarna liksom en helt annan betydelse. Det var det skönt att bara få var "vi" igen - Martina, Johannes och Nour. Lägenheten vi hyrde var lätt att leva i med stora fönster och enkel standard. Vi sov i den stora sängen i vardagsrummet, åt frukost tillsammans, lekte i kojan med Tiger och Dockan, såg morgonteve, besökte någon lekplats, handlade eller åt på restaurang. Lättsamt och soligt. Tyvärr var vi lite sjuka (och gravida) så vi orkade och kunde inte träffa alla så mycket som vi hade velat. Bilder kommer sedan.

Semester!

Nour bygger kojor för glatta livet, hoppar omkring och verkar må allmänt bra av att ha både mamma och pappa närvarande och avslappnade. Förutom en liten förkylning har resan och allt runtomkring gått bra. Vi har bott på hotell en natt och är nu inkvarterade i en mysig lägenhet i Haga. På nationaldagen var vi vår vana trogen och gick till Slottsskogen för att lyssna till Göteborgs symfoniker.

Söndag:

Sköna sommar med lätta kläder, ljusa kvällar, mygg och gravidsvullna fötter. Under helgen var vi i stugan och trivdes. Nu ska Johannes vara ledig i två veckor och på tisdag sätter vi oss på tåget ner till Göteborg. Just nu är livet rätt storartat och lättlevt. Är tacksam över min underbara familj.

Bröd och grönt

Här i Luleå har det gått direkt från vinter till sommar. All växtlighet tog fart samtidigt och det är så där lysande nygrönt överallt. Johannes har plockat en hel kasse med nässlor som vi har förvällt och tänker använda i både soppa, gröna drinkar och pesto. Tänkte också prova att blanda ner en deciliter i nästa brödbak.

Focaccia
0,5 pkt jäst
2 dl vatten
2 dl mjölk1 msk honung
2 msk olivolja
1 tsk salt
cirka 9-10 dl vetemjöl

Värm vatten och mjölk till 37 grader. Rör ut jästen med salt och lite av vätskan. Tillsätt resten och arbeta degen smidig. Låt jäsa övertäckt i ungefär en timme. Platta ut degen i en bakplåtpappersklädd långpanna. Jäs i ytterligare 30-60 min.

Pensla över olivolja och tryck ner till exempel oliver och fetaostbitar. Strö över basilika och flingsalt.
Grädda i mitten av ugnen 15-20 minuter i 225 grader. Låt kallna och skär i fyrkanter.



(Lånad bild.)



Mer ynk

Trots bästhelgen och all ny energi så är jag redan helt slut. All aktivitet och brist på middagsvila har gjort att jag har ont. Ser fram emot vattengympan imorgon. Det var fint att få flyta omkring tillsammans med andra stora magar och lyssna på inspelade hjärtljud.

Bästhelgen:

I fredags tog morfar med Nour ut på en cykeltur och stannade sedan kvar ute på gården för att äta mellanmål och gräva i sandlådan så att jag kunde vara lite för mig själv. Jag hann både med att städa, gråta, dricka kaffe och att visualisera min förlossning (jag och Johannes har gått på kurs). Kände mig som en helt ny människa efter det. På lördag morgon bakade Nour och Johannes scones och dukade på en solig balkong under bästa familjeidyll. På kvällen grillade vi hemma hos Öyvind och på söndagen tog vi bilen ut till Patricia i Persön. Ljuvligt. En fantastisk helg rakt igenom. Är väldigt tacksam.

Vecka 30

Nu är jag gravid i vecka 30. Bebisen väger omkring 1500 g och är cirka 40 cm lång. Jag tycker om min mage och än så länge går det ganska bra så länge jag inte bär för mycket och får vila under dagen. Lillungen rör sig ganska mycket, jag blir lätt andfådd och är trött. Tio veckor kvar. Nour klappar också mycket på magen, pussar och pratar om bebisar.

Skål!

Hemma hos oss har vi blivit smått beroende av både rosa och gröna drinkar. Idag mixade vi:
En apelsin.
Ett glas granatäpplejuice.
En liten burk annanas.
En påse babyspenat.
Några frysta broccolibuketter.
En bit selleri.
Gott och nyttigt!

Kanelbullar

Jag har inte varit någon toppenförälder de senaste dagarna. Har mest försökt få vara ifred och det känner Nour av och har därför varit extra mycket kontaktsökande. Idag försökte jag vara mer närvarande och tillgänglig. Vi har lekt ute, byggt koja och Nour har fått måla hela kroppen blå. Kaffe och kanelbullar ur frysen hjälpte till att hålla mig mer alert. Att sova middag med Nour piggade också upp.

För cirka 50 bullar:

25 g jäst
5 dl mjölk
200 g smör
1 dl strösocker
1 tsk salt
15 dl vetemjöl (cirka)

Smula jästen och smält tillsammans med saltet. Smält smöret i en kastrull och blanda med mjölken Blanda med jäst, socker och mjöl och arbeta ihop till en smidig deg. Låt jäsa övertäckt omkring en halvtimme. Dela i två delar, kavla ut och smöra degen, strö på socker och kanel. Rulla ihop och skär i skivor. Lägg på bakplåtspapper och låt jäsa ytterligare en halvtimme. Pensla med ägg och strö på pärlsocker. Grädda i 250 grader i 8- 10 minuter.

Nour var inte så intresserad av att vara med och baka den här gången, hon satt hellre och petade sig i näsan medan Johannes spelade gitarr.

Måndag:

Känner mig genomtrött, orkeslös och ledsen. Var och testade vattengymnastik idag och kände tårarna började rinna redan i första avslappningsövningen. Det vänder snart igen. Tycker det är skönt att det har blivit varmt ute, nygrönt och somrigt. Imorgon tänkte jag att vi mest skulle vara ute, på sin höjd gå och handla, annars mest gräva i sanden och gunga.

Söndag:

Mamma bjöd på fem-rätters igår på våran återkommande helgmiddag. Väldigt trevligt och väldigt gott. Nour och jag steg upp tidigt imorse, blåste såpbubblor på balkongen, målade och gick sedan en sväng till lekparken. Därefter har vi sovit middag i över två timmar. Nu vankas snart lasange.

Fredag:

På förmiddagen var vi till lekparken, grävde i sanden och iakttog andra barn när de sprang omkring. När det var dags för lunch visade sig att jag hade glömt ta med nycklarna hem. Åt lunch inne på Strand istället, tog en promenad i solen, inspekterade biblioteket och väntade på att mormor skulle komma hem och låsa upp dörren.

Hemma hos Patricia

Dagar i stugan

Sverige är ett avlångt land och våren ser lite olika ut beroende på vart man befinner sig. Bilderna är från förra veckan när vi var i stugan. Nu har dock snön smält undan och värmen kommit.

Kladdkakemuffins

Dessa gjorde vi för någon dag sedan. Räckte till ungefär tolv stycken muffins som vi serverade tillsammans med vispad grädde. Försvann i ett nafs. 

2 ägg
2,5 dl socker
125 g smör
2,5 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
4 msk kakao

Rör ihop. Häll i formarna, strö över lite flingsalt och grädda cirka 10 minuter i 175 grader.

Vänner

Har övernattat hos Patricia med familj. Levt livet på landet med nybakade frallor till frukost, för att sedan kliva rakt ut på gården, ta med sig en kopp kaffe att dricka i snålblåsten och se på när barnen leker med varandra, cyklar, åker traktor, tittar på hästarna. Vår lånebil fick nya sommardäck och sedan vankades det lunch. Fem vuxna. Fem barn. Medan min familj somnade efter maten fick vi bilen tvättad ute på gården. Vissa vänner vet jag inte riktigt hur jag har förtjänat.